Så var det dags igen. Äntligen! Det var nästan två månader sedan jag var ute med hundarna på jakt. Här i Jämtland där jag bor är det svårt att jaga just ripa mellan höstsäsong och vintersäsong. Perioden mellan höst och vinter. Riporna ruggar och byter färg från mörkbrun till kritvit och under den tiden är de ofta väldigt skygga och svåra att komma nära. Men nu har vintern kommit, isarna har frusit till och fjällen är helt täckt av snö och riporna vita. Då är det dags för vinterripjakt!
För mig som älskar att åka att åka längdskidor är detta en jätterolig jaktform. När vi jagar ripa på vintern går vi med skidor på fjället och spanar efter ripor. Mina hundar är mitt bästa hjälpmedel för de hittar alltid riporna före mig. Det är annars mycket svårt att upptäcka riporna med blotta ögat då de är så vita mot vit snö. Bra hundar med bra luktsinne samt mycket bra handkikare och kikarsikte på bössan är ett måste för denna typ av jakt.
Denna helg är jag på jakt med tre tjejkompisar. Jag har sådan tur att jag har tjejkompisar som jagar OCH tycker om att åka skidor! De är jägare alla tre men bara två av dem, Anna och Liselotte bär vapen den här helgen. Ingela har med sig sin unghund Reco som är en 8 månaders Vorster och vill koncentrera sig på honom samt på att ta lite fina foton på oss andra.
Väl framme vid parkeringen i Ljungdalen på lördags morgonen tog det oss nästan en timme att göra oss klar för jakten och för skidturen upp till stugan. Efter att ha spänt på oss skidorna, vapen, fått på oss ryggsäckarna med mat och varma kläder, påbörjade vi vår 3 km marsch upp till fjällstugan där vi skulle sova över natten.
Så här tidigt på säsongen som i december får man ofta åka i ospårad terräng. Lite längre fram på vintern när dagarna blir lite längre och solen börjar värma är det mer folk som törs ta sig ut på fjället på skidor och skoter. Då kan det finans skoterspår att åka i men nu var det bara att pulsa fram i den 4 dm djupa nysnö som just fallit.
När vi kom upp ovan trädgränsen blåste det rätt kraftigt. Det tog oss nästan en timme att ta oss de 3 km fram till fjällstugan. Väl framme i stugan gjorde vi en eld så vi skulle få lite värme, gjorde i ordning lite sopplunch innan vi gav oss i väg på en kort jakttur. Dagarna är korta så här års. I mitten av December blir det ljust kl. 9.30 på morgonen och skymningen kommer vid 15.00 på em.
Vi skidade ut i samlad trupp efter en god och värmande lunch. Först ut i släpp var min Irländska setter Zero. Han är en muskulös hane som är ganska tung. Med sina 32 kg bär snön honom inte lika bra som de två nätta settertikarna jag har. Han sjönk igenom
rejält i snön i dag. Av erfarenhet vet jag att det brukar vara lättast för hundarna att springa på isen, därför skidade vi ner till sjön för att jag jaga oss ut på holmar och öar. Där brukar också riporna sitta. Vinden avtog framemot eftermiddagen och det blev riktigt behagligt jaktväder. Efter ca 20 minuter med Zero ute på släpp ser jag på min GPS att Zero står för fågel. Vi skidar fram alla fyra. Ingela med kameran i högsta hugg och vi andra tre med våra bössor. I dag är vi garderade med både kulvapen och hagelvapen beroende på situation. När vi närmar oss Zero ser vi 4-5 ripor som springer på snön ca 20 meter framför oss, uppe på en snödriva. Inom några sekunder har de försvunnit bakom krönet. Zero smyger efter och vi försöker med stor möda ta oss upp för drivan med skidor på…och bössorna redo. När vi kommer upp på krönet ser vi hur de flaxar i väg ca 20 meter från oss. Jäklar! Jag kopplar Zero och släpper Wilma den engelska settern. Hon fattar stånd redan efter 5 minuter, ca 250 meter framför oss. Vi ser henne tydligt på håll där hon står i fint stånd ute på isen, pekandes mot en annan holme. Anna, jag och Liselotte skidar försiktigt fram mot henne. Jag med min kulbössa och de andra med varsin hagelbock. På rad skidar vi fram bakom henne. Jag går ner på knä och tar stöd och siktar för att se om jag kan nåt i kikarsiktet….ja där såg jag en ensam ripa på ca 30 meter. Jag siktar noga med stöd från mitt ena knä och skjuter ripan med ett skott med min cal 22. Wilma apporterar glatt! Roligt! Ripa nummer ett i påsen.
Vi fortsätter att skida en timme och tar oss sedan över isen och skidar upp på land på södra sidan sjön. Ingela och Anna bestämmer sig för att skida tillbaka till stugan för att elda och förbereda middagen. Liselotte och jag vill gärna jaga en liten stund till, så länge ljuset tillåter. Wilma är ute på sök igen och fattar stånd ca 200 meter från oss i en liten björkskogsdunge. Jag och Liselotte skidar upp bakom henne. Vi kan inte se ripan så Wilma får avancera fram och stöter uppe en ensam ripa som går upp ca 15 meter framför oss. Liselott stod beredd med sin bössa och PANG, PANG! 2 skott och ripan ramlar och Wilmar apporterar glatt sin andra ripa för dagen. Roligt! JAG ÄR SÅ GLAD för Liselottes skull. Så roligt! Hon ler glatt och berättar att det är hennes andra ripa hon någonsin skjutit men den första klädd i vinterskrud.
Det börjar snabbt skymma och vi bestämmer oss för att skida tillbaka närmaste vägen till stugan. Det är en vacker kväll. Ljuset i skymningen brukar kallas för den blå timmen. Och det stämmer. Allt res blått ut just innan det mörknar, Luften är kall och klar och vi är helt ensamma på ett stort fjäll. Inte en människa har synts till på hela dagen. Det är lätt att känna sig liten i en stor värd när man befinner sig på sådana här vidder. Luften är kall och frisk. På långt håll ser vi en strimma ljus från stugan. Det är också det enda ljus som syns. Allt annat vi ser är bara vita fjäll och en mörk stjärnklar himmel. Det ser välkomnande och mysigt ut. När vi närmar oss känner vi också lukten av från björkvedselden inne i stugan. Nu väntar en kväll i glada vänners lag. Jag skall bjuda mina kära vänner på en varm punsch när vi kommer in. Sedan blir det ripa till
förrätt och ett gott rött vin till den älggryta som Ingela tillagat.
Evelina Åslund
Foto: Ingela Forslund
