Luften är klar och kall. Lövträden som blandar sig med barrträden har fått höstens färg och glimmar skarpt orange, gult och rött och lyser upp hela skogen så här års- September. Det doftar gott i skogen. Vi har satt oss ner i riset en liten stund på brantens topp för att andas ut efter att ha tagit oss upp för Skalbergets östra brant. Vi släppte hunden för ca 40 minuter sedan. Det är unghunden Diana som går i släpp den här tidiga morgonen på älgjaktens andra vecka. Diana är en mycket lovande hund, en Jämthundstik knappt 2 år. Det var jag som fick den fina möjligheten att skjuta den första älgen för Diana på ett ståndskall (dessutom på min förelsedag!) och det var vid detta tillfälle ganska precis ett år sedan. Nu är vi ute igen, min pappa och jag, för att prova jaktlyckan. Diana har varit ute på två sökrundor och kommer nu i kapp oss där vi sitter i lingonriset och pustar ut.
– ”Duktig tjej”, säger min pappa Lars- Göran lågt, ser nöjd ut och klappar om Diana som också är andfådd efter sin språngmarsch uppför bergssluttningen.
Diana har inte tid med oss utan jaktlusten för henne vidare ut på en tredje sökrunda. Nu drar hon rätt västerut, över bergknallen och hon har vinden rätt i nosen. Vi väntar en liten stund för att ge henne lite försprång. Jag tar några blåbär ur riset vi sitter på och det smakar himmelskt gott. Vi reser oss upp och börjar gå i hennes riktning när det plötsligt blir upptag… Diana skäller till några skall och tystnar och vi hör hur några djur kommer på benen då det brakar bland grenarna och dumpar i marken. Skallet klingar skarpt och klart och vi hör att det bär i väg fortsatt rätt västerut. Hjärtat slår några extra slag och adrenalinet stiger inom mig, en härlig känsla! Njutningen med jakt. Vi står helt stilla och lyssnar åt vilket håll ekipaget tar vägen. Diana skäller några skall och vi ser på vår gps att hon nu är 400 meter bort.
Där blir det stopp och Diana skallar. Vi står kvar och väntar en stund till, lyssnar på skallen konstaterar med hjälp av gps: en att ekipaget står stilla. Jag och pappa tittar på varandra och han viskar att vi nu kan ta oss sakta framåt. Vi smyger så gott vi kan i den täta granskogen och kommer snart på legan och språngspåren från älgarna. Det är spår från tre djur. Två stora spår ett litet kalvspår.
Det är svag vind som vi än så länge har rätt mot oss. Diana tystnar i sitt skall. Nu rör sig älgarna en liten bit, går runt i en båge, mot nordväst i några hundra meter med Diana hack i häl. Vi väntar en stund för att se om det fortsätter röra på sig eller om det blir fast. Det verkar bli fast.
Vi fortsätter vår ansmygning och vi måste nu också ta oss i en båge runt älgarna för att inte de ska få vår vittring.
Efter knappt en timmes mycket försiktigt smygande börjar vi närma oss älgarna. Hela tiden måste vi uppmärksamma hur vindarna ligger för att inte bli röjda. Vi tar oss fram ur den gamla granskogen och kommer fram till en liten öppning där vi måste huka oss ner för att inte synas. Vi kan nu skymta älgarna ca 100 meter fram där de står i en grantätning. Vi kan se att det är tre djur. Pappa tittar på mig, viftar neråt med armen för att visa att vi ska huka oss ner. Vi kryper ner på knä i lingonriset och börjar krypa och smyga sakta, sakta. Vi har riktat in oss på en liten kulle ca 20 meter fram där vi kan lägga oss bakom för att spana utan att synas. Jag tar mig så ljudlöst jag kan fram i riset och är så glad att jag har bra kläder på mig som inte prasslar. Diana fortsätter att leverera med täta skall och jag ser ivern i min pappa och jag känner spänningen virvla runt i mig. Jag blir andfådd av att krypa och det känns bra att försvinna in bakom den lilla kullen där vi kan andas ut och lägga upp en plan…Älgarna rör sig runt, runt och lite framåt och ut ur tätningen för att visa sig i den lilla öppning som finns. De irriteras märkbart av hunden som enträget står bredvid och skäller men på behörigt avstånd från sparkar och tjuvsprång. Kon viker öronen bakåt och är mycket irriterad på Diana…plötsligt gör kon ett snabbt språng mot Diana och sparkar till med frambenen mot henne men hunden är snabb och hoppar kvick undan och skallar ännu mera intensivt. Vi ser nu tydligt djuren. Kalven följer dock kon varje steg hon tar men oxen rör sig i cirkel en bit framför och vi ser hornkronan. – ”En fin oxe det där”, viskar pappa till mig…När vi är på jakt tillsammans insisterar jag alltid att få skjuta om jag ges tillfälle… Han har skjutit åtaliga älgar i sina dagar men varje jakttillfälle är en egen upplevelse… Man vet aldrig hur han väljer att göra. Jo då. Han backar undan en liten bit bakom mig så jag kan krypa upp på den lilla kanten för att få ett riktigt bra stöd för bössan.
Pappa ger mig chansen i dag. Jag lägger mig tillrätta och skruvar ner siktet något och väntar in att oxen skall vända upp bredsidan mot mig…Han står just nu med bakdelen precis mot mitt håll och tittar på Diana som envetet står och skäller. ..
Nu rör sig kon till höger och kalven tätt intill och det ser ut som hon anar oråd då hon spärrar upp öronen, tittar och lyssnar mot vårt håll. Nu kan det vara bråttom! Kanske har vinden snurrat och de känner vittringen av oss? Oxen har inget fattat ännu utan står fortfarande helt lugnt med baken mot mig och slänger nu med den bastanta hornkronan, irriterad även han på hunden. Ska jag ha turen på min sida och få en skottchans den här gången eller inte? Jag känner hur spänningen stiger inom mig och adrenalinet pumpar lite extra nu när det kan handla om sekunder innan de kanske drar i väg om det känt vår vittring…Oxen vänder upp halsen, snor runt till höger och jag får en sekund av ett bra läge mot älgen men kan inte skjuta då Diana står precis bakom älgen i skottlinjen…Jag andas ut, lugn. Jag är helt fokuserad på uppgiften och med fingret på avtryckaren väntar jag in första bästa läge. Precis som Diana kunde läsa mina tankar flyttar hon sig ur skottlinjen, något till vänster och jag får min chans. Jag skjuter. Oxen markerar kraftigt, tar ett språng men snubblar till och kliver upp igen för att sedan 20 meter längre bort falla ner till marken med en rejäl duns. Kon och kalven stack direkt skottet gick av. Jag säkrar mitt vapen och tittar på pappa och känner mig mycket nöjd. Han kravlar sig upp och kommer på benen. Hjärtat slår lite extra och det känns att jag haft adrenalinpåslag då jag reser mig upp och känner att benen är lite svaga…- ”Det gick bra det där” säger pappa och ler och kramar om mig och säger grattis. Han är mycket glad. Som mig. Vi går fram till älgen där den ligger i blötmossan mellan två gamla granar. Han bryter en grankvist och kommer fram för att sätta kvisten i min keps. Diana står mitt på älgen och sliter och drar så hårtussarna flyger. Oj, så glad och stolt hon är! _”Duktig hund, duktig Diana”, säger jag och försöker fånga in henne för att klappa om ordentligt men hon har inte tid. Hon ser på mig och mottar glatt mitt beröm genom att vifta svans ännu mer och ännu mer intensivt slita håret av älgen.
