Plötsligt känner jag hur Thure nyper mig i benet… Vad är det nu på gång? I skogskanten har en kronhjortshind dykt upp, jag vrider blicken och kan med kikaren tydligt se hur den spanar av området, vippar med sina stora öron. Jag förflyttar mig något på stolen, höjer bössan för att kunna kika på den med kikarsiktet. Knarret från fötterna som rört sig något på det frostiga golvet uppfattar djuret som nu står på 100 m. Utmaningen tilltar… Hinden är avvaktande och spanar av området under några minuter, men försvinner sedan ljudlöst in i skogen.
Jag och Thure Mårtensson som är min kollega och här också min fotograf är i Estland för att jaga. Estland erbjuder fantastiska mervärden för den jaktintresserade. Tänk bara att bo på ett renässansslott mitt ute i storskogen. Taagepera ligger i södra Estland, vid Lettiska gränsen. Där börjar täta urskogar fyllda av hemligheter och poesi. Slottet höjer sig som ett stort stenblock på bergkanten. Storskogen breder ut sig och stenen, som behövdes för att bygga slottet, ser ut som om den burits till bergskanten av skandinaviska troll, och att murbruket sedan blandats av gråhåriga häxor.
Omgivningarna och inramningen som slottet ger, skapar en kombination av respekt och nyfikenhet. Kommersialismen har inte nått hit, det känns som vi är exklusivt inbjudna av slottsherren för att vara med på jakt och äta goda middagar i deras sällskap. Det känns som att vi befinner oss på 20-talet, kvarnen, ladugårdsbyggnaderna och vagnslidren står kvar intakta, det är bara bilen som avslöjar att det är 2000-tal .
Indrek vår Estniska jaktguide möter oss vid slottet. Han visar sig vara en av få professionella jaktguider i Estland som kan leva på sin jaktverksamhet. Han har arbetat som professionell jaktguide i 20 år, och det märks. Han ger ett mycket seriöst intryck. Indrek har tillgång till 18 000 ha mark fördelat på två områden som ligger precis intill varandra.
Det är i mitten av januari när vi är där på jakt och det jaktbara viltet är vildsvin, kronhjort, varg och lo.Indrek bedriver aktivt viltvård på markerna, och nu är fokus på att öka kronhjortstammen så hindar får därmed inte skjutas.Indrek visar sin anläggning som finns inrymd i en av slottets ekonomibyggnader. Här finns ett garage med gamla ”valpar” från svenska .försvaret i olika skick och storlekar. Här finns också ett litet slakteri och kylhus. Här finns också bastu och ett trevligt relaxrum kantat med många troféer. Under rundvandringen fortsätter diskussionerna och jag känner hur spänningen stiger när det blir tal om jaktbart vilt. Indrek tar fram sitt egna gevär som han för första gången lånar ut, och dessutom till en kvinnlig jägare. Jag brukar alltid använda mig av mina egna vapen när jag är på jakt, men då detta var min första jaktresa utomlands nappade jag på möjligheten att få hyra vapen. Jag tar emot geväret med stor respekt och vördnad inför detta tillfälle. Även om det inte finns något gemensamt verbalt språk så kändes att ett förtroende hade skapats. Jag frågar om det är möjligt att få provskjuta bössan som är en SAUER 30-06, men Indrek övertygar mig att den går perfekt. Indrek går igenom alla säkerhetsbestämmelser och jag får skriva på att jag tagit del och förstått. Slottsherren Georg översätter och försäkrar att det inte finns några missförstånd. Nu börjar det bli riktigt bråttom, det får inte bli för mörkt! Alla kläder tas fram och då menar jag alla! Det är åtminstone 12 grader kallt och att i den temperaturen sitta ute i ett torn utan att så mycket som röra ett finger kräver både bra och många lager kläder.
Det började skymma så nu var det bråttom. Vi behövde komma fort fram till tornet. In i bilen och det bar av på små slingrande skogsbilvägar. När vi kom fram till tornet var redan vildsvinen vid utfodringsplatsen. Det var inte bra. Vi hann precis se hur en av grisarna i snabbt språng gav sig av in i skogen när vi närmade oss. Vi var för sena, vad gör vi nu?
Klockan hade passerat 4 på eftermiddagen och det var bara en dryg timme innan det skulle bli mörkt. Indrek gav oss order att smyga upp i tornet och snabbt göra oss hemmastadda och iaktta fullständig tystnad. Absolut inget snack. Minsta ljud skulle förstöra alla möjligheter till en lyckad jakt.
När vi hittat en bekväm sittställning på varsin stol uppe i tornet så blev man snabbt ”ett” med den estniska trollskogen.
Det var här som Thure nöp mig i benet när första hjorten visade sig. Det var han som såg den först. Det var dock en hind och därmed inte skjutbar. Bara några minuter efter att hinden försvunnit in i skogen så dyker ett nytt kronhjortspar upp i kanten på hygget, lite snett framför oss. Täten tas av en fin spetshjort som går i riktningen mot foderplatsen där vildsvinen höll till. Hinden är mycket mer försiktig och stannar kvar i hyggeskanten och spanar av området och håller sig på behörigt avstånd. Hon blir kvar där. Ett återkommande lockljud hörs från hinden och det vittnar om att hon inte känner sig helt trygg där hon står. Kronhjorten törs ändå närma sig foderplatsen, mycket, mycket försiktigt.
De små rörelser som tidigare röjt vår närvaro innebar att nu vara absolut helt stilla. Jag höjde bössan och följde kronhjortens minsta rörelse in mot foderplatsen utan att vare sig röra fötter eller ta stöd med bössan. Den knarrande snön tvingade mig att vara helt stilla…och skjutställningen började kännas allt mer ”skruvad”… Den här skjutställningen kändes verkligen inte bra…
Den ståtliga spetshjorten hade nu vågat sig fram till foderplatsen och var nu i perfekt skjutläge. Den stannade den upp och tittade mot vårt håll. Helt stilla med bredsidan mot mig…ett perfekt läge när jag avlossade skottet.
Det här var min första betaljakt så jag hann faktiskt fundera några sekunder på vad det egentligen kostade att fälla en kronhjort…? Skulle jag vänta och se om det kom fram nåt annat vilt? Kunde kanske Thure och jag dela på fällavgiften? Jag kanske kunde ta den på avbetalning? Snabbt tog jag beslutet ändå att skjuta. Vad fan, vi är ju här för att jaga! Pang!
Inom loppet av några tiondelssekunder avlossade jag skottet som troligen fortfarande ekar i fotografens öron…
Perfekt träff! Kronhjorten markerade kraftigt av träffen, men sprang från platsen, ett tiotal meter innan den försvann in i skogen så den blev utom synhåll från oss i tornet. Lyckan var fullständig. Jag log mot Thure som satt bredvid mig i tornet och vars uppgift var att fota under kvällens jakt. – Men vad har hänt Evelina, utbrast Thure. Mitt emellan ögonen, ovan näsan strilade blod i en strid ström…
Aj, aj, aj! På grund av min skruvade skjutställning hade kikarsiktet av rekylen slagit ett jack i pannan. Adrenalinpåslaget över jaktlyckan bedövade dock alla bekymmer med ”halvmånen” i pannan. Jag hade ju ingen ”sminkspegel” i jakttornet direkt så jag bad Thure ”bränna av en bild” på mig för att visa blodflödet…</blockquote>
Hahaha, jag skrattade över åsynen och stoppade värsta blodflödet genom att dra ner mössan en bit över ögonen… Vi plockade ihop utrustningen, jag tömde magasinet som jag blivit tillsagd och stoppade tillbaka vapnet i fodralet. En sådan här ”halvmåne” i pannan har jag fått en gång tidigare då jag var ute och jagade tjäder på vintern hemma i Sverige. Det är lätt hänt om man är lite för ivrig och skjuter innan man har tillräckligt bra stöd med kolven mot axeln. Men det är ingen fara! Vi kallar det ”halvmåne klubben”. ..
Vi klättrade ner från tornet och gick fram till skottplatsen och kunde konstatera att kronhjorten fanns i närheten. Vi ringde till slottsherren Georg som var vår tolk och berättade om resultatet. Han gratulerade oss varmt. Då jag var säker på att det var en bra träff och att hjorten förmodligen låg nära ville jag gå en liten bit för att titta efter. Då det nu var rejält mörkt, helt bäcksvart och vi fick dock rådet att invänta Indrek och hans hundar. Vi skulle bara avvakta, de skulle vara hos oss inom 10-15 min…. som skulle bli nog så spännande…
Vi stod vid skottplatsen ungefär 10 m från där vildsvinen höll till när vi kom. Ett 20-tal meter bort mot skogen hörde vi ett grova grymtanden. Inget kamratligt ljud. Först blev vi bara överraskade, men sen kom ilningarna efter ryggen när jag insåg att det var vildsvinen som var på väg fram till foderplatsen och som tydligen irriterades över vår närvaro…Det som varit en fantastisk sagoskog för ett par timmar sedan kändes hotfull. Vad gör vi nu? Vi skyndade i mörkret ett 20 tal meter i riktning tillbaka mot tornet där vi satte oss på huk i snön och avvaktade vad som skulle hända.
Och mycket riktigt, det gick bara några minuter så hörde vi grisarna på 15 meters håll. De var framme för att äta. Nu var det beckmörkt så vi kunde bara höra dem. Thure drog iväg några blixtar med kameran för att skanna av området. I ljuset av blixten kunde vi för en tiondelssekund se ett 20-tal reflekterande ögon i mörkret. Det var med skräckblandad förtjusning vi under några minuter satt där och intog de vilda djurens närvaro. Kort därpå såg vi ljuset från Indreks bil som närmade sig vilket för mig kändes som en lättnad.
Indrek och Georg klev ur bilen och gratulerade oss. Indrek började direkt utfrågningen om skottet, skottplatsen och hur kronhjorten rört sig. Indrek var nöjd med svaren och tog ut sina två laikor. Den ena försedd med pejlutrustning och den andra med lina. Det märktes att här fanns rutin. Det blev ett mycket kort eftersök. Kronhjorten låg som gissat bara ett tiotal meter in i skogen. Indrek tittade direkt hur skottet tagit och med ett stort leende konstaterade han att det var en perfekt träff. Rakt genom hjärtat. Snabbt bröt han en kvist och prydde min mössa efter den lyckade jakten. Det var en spetshjort på 1,5 år som visade sig väga 83 kg. Indrek tog ur kronhjorten direkt och vi drog ut den till bilen och lastade den på ”pakethållaren”. En fantastisk jaktdag började närma sig sitt slut. Nu var det bara slottsmiddagen som återstod.
Efter konstens alla regler och mångårig tradition på Taagepera var vi före middagen bjudna på nystekt lever och hjärta från det nyskjutna viltet. Till det skulle avnjutas en snaps som enligt tradition alltid skytten bjuder på. Då jag turligt nog samma dag hade inhandlat en liten flaska av den inhemska likören Vanatallinn, passade det bra att få bjuda både slottsherren, fotografen och jaktguiden på en snaps till förrätten.
Georg gjorde en briljant insats där i köket när han snyggt tejpade ihop såret i Evelinas panna som nu såg riktigt bra ut.
Fotnot: Ett bra sätt för att knyta affärskontakter i och skapa goda relationer med andra jakt entreprenörer är att själv vara jaktgäst. Så detta var ett ”genrep” och min första jakt i Estland- 10 inför de stundande jaktresorna som Joy Event nu arrangerar årligen. Nu har företaget arrangerat 7 resor till efter denna. Nästa jaktresa är i slutet av november-17. I Estland får man då jaga kronhjort, älg, vildsvin, rådjur och kanske även varg och lodjur.
Text: Evelina Åslund och Thure Mårtensson
