”O,kolla en hel flock! O ännu fler kommer det! ” utbrister Mats med förväntan i rösten när vi skidar längs skoterspåret. Vi är ute på toppfågeljakt vår första dag tillsammans. Mats är en jaktgäst från Jönköping och en av mina tiotal jaktgäster som valt att komma till våra marker nu i januari för att jaga toppfågel. Vi har bara hunnit skida ca 1 km från jaktcampen när vi ser de första orrarna för dagen.
Det är perfekta förhållanden; upplega i träden, vindstilla, klart och 14 grader kallt.
Det är morgon, klockan har hunnit bli halv tio och ännu ligger ett kallt soldis över trädtopparna. Vi skidade sakta längst skoterspåret längs grusvägen som löper genom en stor del av markområdet, när orrflocken kom och flög över oss från väster. Vi blev stående kvar på spåret en stund för att med våra kikare återigen spana av trädtopparna runt omkring oss. Mitt tips var att vika av spåret och skida in en bit i skogen för att se om de slog i närheten. Så gjorde vi. Efter en bit av pulsade med skidor genom en ridå av tät ungtall kom vi fram till ett hygge där det fanns lite björk och sälg. O där! Där satt det fyra orrar i en av björkarna. Men även något närmre, ca 80-90 meter bort satt det en orre i topp. – ”Den får det bli” viskade Mats som nu fått av sig ryggsäcken med bössan.
Snön från grenarna föll ner och täckte både hans mössa, ansikte och kikare med pudersnö…
Efter lite möda att få bort all snö var han redo att hitta rätt skjutläge…och stöd. Jag rådde honon att istället göra sig mödan att lägga dig ner i snön och ta stöd mot ryggsäcken istället för att få ett riktigt bra stöd men han var ivrig att få komma till skott och valde att prova detta. Pang! Det flög upp ett 10- tal orrar från träden intill…och även orren han sköt på flaxade i väg utan reaktion på träff. Jäklar! Bom! Vi utvärderade skottet och Mats själv kände att det blev lite dåligt stöd mot grenen och därmed bom. En orre på ca 90 meter är väldigt liten i kikaren… Vi skidade ut tillbaka på skoterleden och färdades ett par km till i sakta mak, hela tiden spanandes mot trädtopparna kring oss.
Med hjälp av min fantastiska Leikakikare fick jag diset se, ca 400 meter bort en tjädertupp i topp.
Jag plockade upp min bössa för att spana ytterligare med min kikare med 16 gångers förstoring och kunde konstatera att jag sett rätt. Glädjen spreds i hela kroppen! Jag skulle just räcka över siktet till Mats då fågeln tog till vingarna. ..Borta! Jag blev lite besviken men försökte dölja det genom att prata om att det troligen skulle bli fler tillfällen. Vi hade en fin dag i skogen. Solen sken och lättade upp diset vilket i och för sig är sämre för jakten, men vi njöt av det vackra vintervädret.
Att skida längs frusna åar är som att skida på skogens motorväg; här färdas räv, älg, hjort, ren, mård, bäver och mink, kanske i olika filer. Fler än vi som fattar att det är otroligt smidigt att ta sig fram här☺. Skidade längs de stora myrarna. Vitt. Tyst. Vackert.
Stannade och tog en ”ståfika” och drack lite varmt the. Ingen fler fågel i sikte. Solen började dala och temperaturer sjunka. När vi närmade oss campen igen hade vi skidat 16 km, mest i lössnö så det kändes i benen. Min gäst kom hem till campen utan fågel i säcken denna första dag men var ändå mycket glad och nöjd med dagen och såg fram emot ytterligare två dagar på denna mark.
Jag önskade min gäst en trevlig kväll och åkte hemåt i kvällssolen.Life is to be enjoyed!
