En berättelse om en ripjakt hösten 2012
Klockan är 05.45 och jag smyger tyst upp ur sängen. Det är lite svalt i stugan på morgonen då det inte eldats i kaminen på hela natten. De två gästerna sover fortfarande så jag försöker vara så tyst som möjligt. Jag går fram till fönstret och drar undan gardinen och tittar ut för att se vad det blir för jaktväder i dag…och det jag ser gör mig varm inombords och jag känner en rysning av välbehag i hel kroppen. En skönare bild att vila mina ögon på kan jag inte hitta!
Sjön är spegelblank, morgondimman vilar lätt ovan ytan. Bergsmassivet Helags med sin eleganta blå kam ser extra majestätisk ut i dag när nattens nysnö pudrat toppen vit. Jag ler för mig själv och jag påminns om varför jag just har valt det här jobbet. Det är de här stunderna av välbehag och njutning som gör att jag trots mycket slit och hårda, tuffa dagar på fjället och i skogen ändå vill fortsätta med säljjakter. Att få vakna upp på fjället sådan här dagar när vädergudarna är med oss och visar upp sin bästa sida.
Jag tar raskt på mig mina kläder, gör en brasa i kaminen och tänder några ljus på bordet. Jag går ut i farstun för att hälsa på mina hundar. De sover där i varsin bur om nättrena. De är förväntansfulla och jaktsugna då de inte har jagat på en hel vecka nu. Jag släpper ut dem en stund för rastning och ställer mig på bron och tar ett djupt andetag och blickar ut över fjällvärden. Det börjar ljusna ute men morgonsolens första strålar når oss inte riktigt ännu. Det är frost i gräset och det tyder också på att det kommer att bli en fantastisk dag. Kalla nätter, klara dagar med högtryck.
När jag kommer in igen har en av gästerna, Suzan klivit upp och står och tittar ut genom fönstret. Hon är lika förtjust i utsikten från stugan som jag är denna morgon. Suzan är nybliven jägare och hon är nu på sin första jakt.
Jag tycker ripjakt är en ultimat jaktformen om man är ny och oerfaren som jägare. Det är en social form av jakt där man hela dagen kan gå tillsammans med sina vänner och man behöver inte smyga och vara tyst. Hundarna gör sitt jobb genom att söka av marken och när de hittar fågel ger de oss tydliga signaler när det är dags att göra sig beredd för skyttet.
Eva, den andra gästen som nu också vaknat kommer från Danmark. Hon är hos mig på jakt för andra gången. Hon var hos mig även för två år sedan. Eva är en erfararen jägare som jagat många år. Hon jagar allt från fågel, vildsvin, hjort och skall till Afrika i höst för att jaga Zebra. Eva tycker dock att ripjakten är en av de roligaste jakterna just eftersom det är så socialt. Dessutom får man röra på sig och gå mycket och långt på dagarna i vacker miljö, vilket också är en anledning till varför hon väljer att köpa en ripjakt varje år.
När vi ätit en stabil frukost och packat med lunchmat och fika i våra säckar gör vi oss klara att gå. Innan vi beger oss ut har jag en genomgång för gästerna hur dagen planeras och en säkerhetsgenomgång med vad som gäller för säker vapenhantering, både under tiden vi går på fjället samt hur vi beter oss vid en fågelsituation när gästerna skall skjuta fågel för mina hundar.
Klockan har hunnit bli åtta innan vi kommer oss i väg. Jag tar med alla tre hundarna i dag då jag vet att vi kommer att vara ute hela dagen, ca 8 –9 timmar. Marken vi går på är privat mark varav en del i min familjs privata ägo. Vi har ca 1000 ha att gå på och det är mer än tillräckligt för att ha bra jakt under en säsong. Jag börjar med att släppa den yngsta hunden Shiva.
Hon har en enorm fart när hon drar fram och det är svårt att tro att hon hinner få stopp när hon känner fågel i nosen, men här kan vi prata tvärbroms! För att hundarna skall orka jaga hela dagen får de gå i 20 minuters släpp. Shiva jagar fint men hittar ingen fågel i sitt först släpp. Andra hunden som får gå är Wilma, min engelska setter.. Hon är lite långsammare än Shiva men ändå mycket kvick i sina steg trots sina 8 år.
Wilma fattar stånd efter ca 20 minuter och blir helt stilla. Nu blir det spännande för tjejerna, speciellt för Suzan som aldrig har fällt något vilt förut. Vad kan det vara? Är den en hell kull ripor eller kanske bara en? Det vet man aldrig. En kort repetition från mig vad det gäller säkerheten vid själva skyttet och jag ger dem klartecken att ladda vapnen och gå fram på ståndet.
I rak linje bakom hunden går vi fram med en skytt på vardera sida av mig. Wilma står fast och det råder inga tvivel om att hon vet exakt vart fåglarna är. När när jag avancerer fram henne går det upp 5 ripor ur fjälljungen! Pang,pang, pang! 3 skott går av och en ripa faller! Yes! Vad roligt!
Det var Eva som träffade en av riorna och Wilma springer glatt fram och apporterar fågeln och bär den stolt till skytten. Eva är jätteglad och Suzan också trots att hon denna första gång bommade! Men lyckan sprudlar ändå och adrenalinpåslaget hos dem båda blir tydligt då de sprudlar över vad som hände, hur fåglarna gick upp, hur de tänkte, hur de sköt…Underbart! Wilma får med beröm godkänt och hunden Zero får nu sitt första släpp.
Han har en enorm uthållighet och är mycket snabb och kraftfull när han ger sig av över myren. Han blir borta ett tag utom synhåll så jag släpper Wilma igen som fattar stånd igen efter ca 15 minuter. Spännande! Den här gången är det 7 ripor som lyfter och Suzan får skjuta sin första ripa och sitt första vilt någonsin! Och hon är så lycklig! Så här fortsätter dagen. Solen skiner, lagom vind, höstens vackra färger ger en fin inramning och det är svårt att inte njuta. Hundarna gör bra jobb och jag känner mig stolt och glad att den intensiva träningen, både dressyrmässigt och fysist har gett resultat. Mitt på dagen stannar vi till vid en bäck och lagar lunch. Jag brukar ha med mig ett litet kök som jag kan laga mat på och koka kaffe på till mina gäster. Efter lite mat i magen och ca 10 km i benen är det skönt för både gäster och hundar att vila en stund i mossan.
Eftermiddagen bjuder på flera fina fågelsituationer och många skottchanser…men det är inte alltid skyttet sitter där det ska. Många bommar blir det men också fyra träffar till och vi kan gå hemåt med 3 ripor denna dag.
Klockan är nästan fem på eftermiddagen när trötta gäster når hem till stugan. Solen skiner och himlen är blå. Vi sitter ute på terrassen och det smakar bra med läskande flädersaft och lite korv och ost. Leder och muskler är trötta efter dryga 16 km vandring i blötmyr och upp och ner för fjälltoppen Stötliden. När jag erbjuder dem ett kort strechyogapass säger de inte nej.
När gästerna ligger i sina sterchställningar passar jag på att påminna dem om yogans budskap. Att Yoga handlar om balans. Balans mellan kropp och sinne.
Jag påminner dem om att vara medveten i nuet och komma ihåg de stunder av njutning de upplevt under dagen, att plocka fram de minnesbilderna när helst det kan behövas framöver i livet. För att skapa positiva känslor i kroppen kan vi medvetet välja att fokusera på positiva och glada minnen i våra tankar. En känsla skapas alltid av en tanke. Blir vi medvetna om våra tankar, om det vi tänker kan vi på verka hur vi vill må.
Efter lite vila på altanen väntade ett skönt bastubad nere vid sjön i den vedeldade bastun vi har där. Eva, den tuffa danskan tog sig till och med några dopp i den 5gradiga fjällsjön Öjön.
Efter lite öl och snacks i relaxen utanför bastun var det dags för middag i stugan. I dag serverades nyskjuten ripa till förrätt, fjällröding till varmrätt och panacotta till efterätt.
Efter en sådan här jaktdag somnar gästerna ovaggade.
Text Evelina Åslund
Foto Joy Event
